Låt mig få den här stunden för mig själv

Hon tänker: ”om han lämnar mig nu så går jag sönder på riktigt. Om han lämnar mig nu kommer jag inte kunna sätta min ena fot framför den andra. Jag kommer inte kunna ta mig hem. Jag kommer inte att överleva.”

Hon är ensam på ett hotellrum någonstans i Europa. De har bråkat. Igen. Hon vill prata om det. Som alltid. Han vill bli lämnad ensam. Eftersom det är enklast för honom.

Orden liksom skriker åt henne. På ett tyst elakt sätt:

”Låt mig få den här stunden för mig själv.”

Det är på hans villkor. Igen. Det ska bli som han vill ha det. Igen. Bråket handlade om midsommar. Hon vill vara med honom. Han vill vara med sina barn. Utan henne. Hon inser att de inte lever i samma värld. Igen. De kommer aldrig leva i samma värld. Det är förmodligen i det ögonblicket hon vet att deras världar aldrig kommer att samsas på riktigt. Hon kommer aldrig vara en del av hans värld. För i den världen finns hon inte. Han säger att hon finns där. Hon tror honom inte.

Hon kryper ihop på toalettgolvet. Den tunga känslan i magen vill inte försvinna. Trots att han sagt att allt är ok. Illamåendet hon känt sedan samtalet började vill inte släppa. Hon är trött. Men hon kan inte sova. Hon försöker läsa. Hon läser orden, förstår dem ett och ett men kan inte få ihop sammanhanget.

Om han lämnar henne nu så går hon sönder på riktigt. Om han lämnar henne nu kommer hon inte kunna sätta sin ena fot framför den andra. Hon kommer inte kunna ta sig hem. Hon kommer inte att överleva. Hon vet inte hur man gör det utan honom.

De kommer att träffas en gång till. De kommer äta middag på samma restaurang där allt började en kväll för länge sen. I en annan värld. I en värld där det fortfarande var ok att deras världar var samma. De kommer sätta sig i en taxi och åka hem. De kommer somna som vanligt. Hon kommer köra honom till flygplatsen. Han kommer kyssa henne farväl. Han kommer säga att han älskar henne. Hon kommer säga att hon älskar honom. Det kommer vara den sista gången de ses.

Dagen efter skriver han sms:et som är slutet. Det sms som tvingar henne att sätta ena foten framför den andra trots att det inte går. Det sms som startar hennes resa från att älska honom allra mest till att han blir den enda hon aldrig mer vill se.

Där det slutar börjar resten…

Det är mitt i sommaren och de sitter på Buss 1 på väg mot City. Kvällen är mild, solen är på väg  ned och deras cirkel har precis slutits, men det vet de inte. De kommer vara lyckligt ovetande i 38 timmar till.

Hon pratar i telefon med en kompis, men lägger snart på. Han pratar i telefon med en bekant. Han är i Stockholm för ett affärsmöte, som han redan klarat av, och för att träffa henne.

Hon är glad. Glad att ha honom där. Glad att det äntligen verkar lösa sig. Glad att de snart ska på semester. Glad att det är just hans hand som vilar mot hennes lår. Hon är glad. Hon vågar nästan känna sig lycklig. Plötsligt bryter hans röst igenom hennes tankar. Hon hör hur han säger:

”Jag är på väg till ett möte till nu och har ett möte
imorgon med,
så jag stannar här över natten.”

Något kramar om hennes hjärta. Något kallt. Hon får svårt att andas. Världen gör som en hastig sväng. Hon blir yr.

Det är en harmlös mening i sig och inget konstigt i det han säger, men det gör ont. Så fruktansvärt ont. Hon inser att hon inte existerar. Han är inte med henne den där kvällen. Hon inser att det inte alls har, eller kommer ordna sig. Att de inte kommit så långt som hon trott och som han gett sken av. Hon är inte längre glad. Hon känner absolut ingen lycka.

Hon låtsas vara glad resten av kvällen. Tar sig igenom avslagen Cava på någon bar, tittar oengagerat på  det sista avsnittet av serien de sett de senaste veckorna, stryker honom mekaniskt över håret för sista gången. 

Cirkeln är sluten. De kommer ha nått sitt slut om lite över 30 timmar.

Ett slut som blir början på resten av hennes liv.