Paus…vi tar en paus…

Han viskar fram det via en raspig linje från andra sidan jorden;

“Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ta hand om dig för att du inte mår bra. Du måste lösa dina problem själv. Jag orkar inte. Vi tar en paus. Vi hörs inte på ett tag.”

Linjen blir tyst. Allt blir tyst. Syret tar slut. 

Hon hör bara på tomheten. Hör bara ensamheten. Den kompakta ensamheten som är allt som finns kvar efter att displayen på telefonen där han nyss var slocknat.

En paus.

En Paus från vad? En paus från henne? Men hur tar man en paus från någon som inte finns? Hur kan han inte förstå att hon mår dåligt på grund av honom? Att han ger hennes ångest? Att en paus hjälper honom så länge han vill. Men att den bara får henne att må ännu sämre.

Hon smälter ihop där hon står. Benen bara viker sig. Eller de försvinner bara under henne. Det är som att marken inte finns längre. Som att någon drog utan marken hon stod på där i korsningen mellan Vasagatan och Kungsgatan.

Displayen på telefonen spricker när den slår i marken. Hennes enda tanke är:

“Hur ska jag nu kunna se om han sms:ar?”

Hon vet inte hur länge hon sitter där på marken i korsningen Sveavägen och Kungsgatan. Hon vet inte hur hon kommer hem. Hon vet inte hur hon lyckas somna. Hon vet bara att hon vaknar nästa morgon med ett sönderrispat hjärta och en ansikte blött av tårar.

Hon hör inte av honom på två veckor. Det är som att han gått upp i rök. Han blockar henne på sociala medier. Han kollar inte en enda gång hur hon mår. Om hon lever.

När han väl hör av sig välkomnar hon honom med öppna armar och lovar att vara mer positiv. Att inte lägga så mycket av sin ångest på honom. För hon vill ju bara att han ska vara glad.

Hennes hjärta har aldrig varit så tomt.

Men JAG behöver ju dig HÄR nu.

Hon kan inte längre räkna gångerna hon krupit ihop i fosterställning på badrumsgolvet för att få lite värme. För det känns lite bättre även om golvvärmen är artificiell. Elektrisk.

Hon kan inte längre räkna meddelandena som, med viss variation, lyder:

”Jag kan nog inte ses imorgon… något har kommit upp och jag behövs här”

Hon vill svara. Nej, hon vill skrika:

”Men JAG behöver dig ju HÄR…”

Istället blir det bara:

”Ok, trist, men jag förstår. Sov gott, älskar dig…”

Tårarna kommer utan att hon märker dem. Ibland stillsamt och lugnt, ibland i panik. Stundvis så häftiga att det känns som att bröstet, huvudet och ögonen ska gå sönder. Sprängas. I de stunderna kan hon känna att det kanske vore lika bra. Att det kanske vore enklast at bara sprängas.

Egentligen vill hon höra av sig till någon. Någon som kan vagga henne stilla i famnen, stryka henne över håret och tala om att det kommer bli bra. Att han har vettiga skäl till att inte kunna ses. Att han behandlar henne bra och att det är hon som är missunnsam och svartsjuk.

Men hon ringer ingen. Hon vet att ingen kommer säga så. Ingen kommer ställa sig på hans sida. Även om den hon skulle ringa inte skulle säga det rakt ut så skulle hon höra mellan raderna att det som egentligen sägs är; Lämna medan du kan! Du är värd något mycket bättre!

Men hon kan inte lyssna mellan raderna. Hon orkar inte. Det enda hon orkar just nu är att andas. Ett andetag efter det andra. Så hon ringer ingen. Hon ligger bara kvar där på badrumsgolvet och fryser.

Hon ligger där tills hon bestämmer sig för att det kanske inte är så farligt i alla fall. Att hon kanske överreagerar. Hon torkar tårarna, tvättar ansiktet och går vidare.

Vidare mot nästa besvikelse…

Någon stans på en uteservering i Europa mellan carpaccio, bruchetta och kallt italienskt vin…

Han håller hennes hand. Han håller den hårt. Han håller den så att hon vet att han inte vill hålla någon annan hand än hennes. Han verkar må bra. Hon mår bra.

Men han sneglar gång på gång på sin telefon, flackar med blicken och i varje tystnad raljerar han över något han sagt på jobbet tidigare i veckan. Det är något som inte stämmer.

Han äter Carpaccio. Hon äter Bruchetta. De dricker friskt kallt italienskt vin. Allt är bra. Förmodligen för bra.

Han tystnar, stannar med blicken och ser upp från skärmen. Han undrar vad hon tänker på.

”Jag tänker på oss, svarar hon. Fastän jag är lycklig så är jag orolig”.

Han slår ner blicken, tittar på mobilen och mumlar:

”Du har inget att oroa dig för… jag har aldrig känt så för någon som jag känner för dig…så du har inget att oroa dig för…jag ska inte lämna dig” fortsätter han.

Orden hänger kvar i luften. Hon är tyst en lång stund innan hon säger:

”Jag är inte orolig för att du ska lämna mig. Jag är orolig för att jag aldrig kommer sluta vara kär i dig. Att jag aldrig kommer kunna lämna dig även om jag inser att jag måste.”

”Jag hoppas att du blir så kär i mig”, svarar han och tittar upp.

De är tysta. Hon känner sig lycklig. Han älskar henne och han vill att hon ska älska honom. De har något vackert. Han tittar på något på sin telefon. Någonstans inuti henne är det något som sakta håller på att brista. Det är något som skaver. Som en tagg som rispar lätt mot hennes hjärta. Men just då orkar hon inte utforska det. Hon stöter bort det och ler mot honom :

”Ska vi ta glass till dessert?”

I det nuet på uteserveringen någonstans i Europa, mellan Carpaccio, Bruchetta och vitt Italienskt vin kan hon inte ens föreställa sig hur fult det kommer bli innan det är över på riktigt.

Ångesten

Halsen knyter sig utan förvarning. Hon får svårt att andas. Det trycker över bröstet och det är som att rummet gängas ur. Hon tänker att hon kanske dör nu. Det kanske är nu hjärtinfarkten kommer. Eller att det kanske är något i hjärnan som spricker. Eventuellt en tumör som slutligen knackar på och ger sig till känna.

Men hon vet egentligen att det inte är något fysiskt fel på henne. Hon vet att det är hennes hjärna som försöker få det till att hennes kropp inte funkar som den ska. Att hjärnan tävlar mot resten. Och att hjärnan vinner varje gång. Det här är ångesten. En svart, molande, stilla, men totalt golvande ångest som skrattar henne rakt i ansiktet.

Hon blinkar till, rummet har gängats i. Hon anstränger sig för att återfå fokus. Men hon kan inte engagera sig.

De pratar om livspusslet. Hon tänker livsångest.

De pratar om logistiken kring sommarsemestern. Hon tänker på logistiken kring sina föräldrars begravning som kommer komma en dag.

De pratar om att de kommer vara ensamma kommande vecka. Hon tänker på hur tröttsamt ensamt resten av livet kommer bli.

Rummet kränger till igen och hon tar ett djupt andetag. Intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att hon inte kommer svimma.

Hon säger något som inte riktigt passar in och försöker skratta. Men det låter bara ihålligt. Falskt. Hon inser att det inte märks. De är så inne i sitt samtal. De märker inte att hon svamlar. Att hon håller på att bli ihjälslagen inifrån.

Hon drar en suck av lättnad. Ingen har märkt att hennes inre håller på att gå sönder. Spricka. Det är lika bra för hon skulle inte orka förklara vad det är som gör så ont. Hon vet det knappt själv.

De dricker upp. De betalar och säger hej då, lycka till och trevlig helg. Hon ler. Hon kramas. Hon säger något och de andra skrattar.

Hon går mot tunnelbanan med ångesten rivande under huden och en enda tanke:

“Vem ska ta hand om logistiken kring min begravning när det är dags?”