Fina,vackra, lysande blå ögon

Det har gått 223 dagar.  Hon har träffat fem killar sen hon lämnade honom. En av dem gjorde henne knäsvag. När hon först såg honom var det som att världen stannade och hon fick ta ett extra andetag att syret inte riktigt nådde till hjärnan och gjorde henne yr. Det är på grund av honom som hon har rest till en ny stad på en vit lögn. Hon besöker en vän som inte finns. Hon är där bara för honom men det vet inte han. Hon har rest dit för att hon måste träffa honom igen.

Hon sitter på en restaurang, en stimmig, livlig kvarterskrog. Hennes inre är i uppror och hjärtat slår dubbelslag. För mitt emot henne sitter han, en av de vackraste hon någonsin träffat. Han har klara, fina, lysande ögon. Blå ögon som åter igen gör henne knäsvag. Hon svamlar. Hittar inte orden. Kan inte se honom i ögonen för hon rodnar varje gång. Hon har åkt till honom för hon var tvungen få veta vem han är. Tvungen att veta om det hon tror finns där är på riktigt. 

Borden har mörka slitna träskivor märkta av för varma tallrikar, smält stearin och kärlekspar som ristat in sina initialer. Ölen de dricker är kall, berusande. Hon älskar att vara där med honom. Hon känner att det är början på något fint. Något att vara stolt över. Något som kommer få leva i ljuset. Något som kommer få leva på dagen.

De pratar om hur det var att vara 14 år gammal och känna att man inte passar in. Om det viktiga i livet. De pratar om hösten. De pratar om livet. Om så som det är och som det varit. Det är ärligt och innerligt. Det är rent. Där och då finns inte larmet omkring dem, inga mobiltelefoner med blinkande displayer och ångestfyllda signaler. Det är bara de två och ett fint, äkta samtal.

Hon kan inte sluta titta på honom. Han är så vacker. Hon inser att han förmodligen inte har en aning om det utan att han inuti fortfarande är den där 14-åriga pojken som vuxit för mycket under sommaren och nu är längst i klassen.

Plötsligt böjer han sig fram och kysser henne…

Även om det bara är en kyss så rymmer den så mycket mer. Det är slutet på allt samtidigt som det är början på resten. Det hon inte vet är att resten betyder en av de finaste kärlekshistorierna hon någonsin kommer att få uppleva. En kärlekshistoria som kommer att vara fantastisk hela vägen fram tills att den får sitt slut i ett annat liv i snålblåsten på en öde tågstation någonstans i en grå förort..

Men där och då, när det precis har gått 223 dagar drar hon långsamt sina fingrar över hans nacke, precis där håret slutar. Hon drar in hans lukt. En ny lukt som bär på en helt ny historia.

Hon lutar sig bakåt, ser honom i ögonen och ler.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s