Jag älskar dig… synd, för jag hatar dig!

I förrgår satt de tillsammans i baksätet av en taxi. Hon höll hans hand. Den var varm, nästan svettig. Hon var lycklig. Redo. Kär.  Hon såg fram emot en fin, varm och händelserik sommar.

Det är morgon två dagar senare. Hon har sovit oroligt. Något är fel. Hon vet inte vad. Hon intalar sig gång på gång att hon bara inbillar sig. Att hennes hjärna spelar henne ett spratt. Men oron, ångesten, vill inte släppa. Den gnager i henne och taggen rispar mot hjärtat mer intensiv än någonsin. Det är som en molande smärta som stör. Som gör ont. Hon går i solen längs vatten och försöker planera sin dag. Försöker tänka på något annat.

Hon tar upp telefonen för att se vad klockan är. Men hon ser aldrig vad klockan är. Hon ser bara ett oläst meddelande. Från Honom.

Han:
“jag vet ingenting längre…
vi behöver prata…”

Hon blir iskall. Solen går i moln. Den värmer inte längre. Ändå bär alla förbipasserande solglasögon och hon registrerar att det är konstigt.

Mellan möten om grafer, statistik, ettor och nollor ringer hon honom från ett kalt konferensrum med kollegorna pratandes utanför. Hon hör hur de lever en helt vanlig dag med möten, email och PowerPoints. För dem är det en vanlig tisdag. För henne är det slutet. Slutet och början på allt.

Hon vet inte varifrån orden kommer. De bara kommer. Som att de legat uppradade inom henne sen en evighet. Som att de legat och väntat på att bli mogna. Väntat på just den här tisdagen.   

Hon sakligt:
”Jag tror att det är dags för oss att
inse att det här inte funkar.
Jag orkar inte mer.”

Hon sakligt:
”Vi kanske är bäst som vänner”

Han snyftande:
”Du kommer alltid var min bästa vän”

Det låter fint. Hon vill vara hans vän. Men det känns fel.

Hon har en känsla av att något inte stämmer. Att skilsmässan han sagt skett och var klar långt innan de träffades inte existerar. Att han fortfarande är ett vi med någon som inte är hon.

Hon slår ett annat nummer. Numret till Skatteverket.

Hon ställer mekaniskt frågan om det existerar en fru. Om det finns en skilsmässa registrerad. Om de bor på samma adress.

Hon får till svar att en fru existerar och nej, ingen skilsmässa finns och ja, de bor absolut på samma adress.

Hon vill fråga den vänliga rösten på skatteverket om hon någonsin kommer lycklig igen. Om bitarna av det krossade hjärtat kommer kunna läggas tillbaka på rätt ställen. Om hon någonsin kommer att bli hel.

Men hon frågar inte. Hon tackar. Trycker bort samtalet och lägger telefonen i fickan. Hon går ut. Ut i den verkliga världen där Han inte längre existerar.

Senare på kvällen får hon ett sms:
“Jag vill bara säga att jag älskar dig för alltid.
Du finns där för evigt i mig hjärta.”

Hon svarar inte, men tänker: synd… för jag hatar dig…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s