Och så började det snöa…

”Jag måste få tid för mig själv nu…vad som händer sen vet jag inte…men just nu kan jag inte ge dig något”

Bokstäverna stirrar på henne. Hon läser dem igen. Och igen. Det är som att hon får en örfil och det gör ont. Jätteont.

Världen rasar samman. Hon mår illa.

Hon sitter mitt i ett fullt kontorslandskap. Men ingen vet att en hel värld just rasat samman.

”ok”

Två bokstäver; en konsonant och en vokal som tillsammans bildar ett ord som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är allt hon kan förmå sig att svara. Hon säger att det är ok, men det är verkligen inte ok. Hur skulle det kunna vara det? Ingenting är ok i den stunden. Men vad annat orkar man säga till den som just krossat en?

Man säger ok och imploderar. Man säger ok och ringer den som alltid kan hjälpa. Man ringer till den som blåst på skrubbsåren hela ens liv. Den som sett till att man överlevt allt. Man ringer till sin mamma som alltid vet vad man ska göra och som är allra bäst på krossade hjärtan och vad man gör med bitarna.

”Jag tror att han just gjorde slut med mig…” viskar hon fram med en röst som strax kommer att spricka av gråten som är på väg upp genom halsen. ”…och jag vet inte vad jag ska gör nu…jag är ju på jobbet… ” Mamman lyssnar så som bara en mamma kan. Pratar lugnt och mjukt. Resonligt. Säger ”du måste gå hem…där kan du inte vara kvar… gå hem och ring mig igen sen…”

Hon mumlar något om huvudvärk till en kollega, trasslar på sig jackan och tar sig på något sätt ut genom dörren. Ner i tunnelbanan. 5 min tills tunnelbanan kommer.

Hon skriver sju ord på telefonen. Trycker på skicka.

”fegt att avsluta med mig via email”

Svaret kommer direkt.

”Tråkigt att du tycker att det betyder att det är slut… förlåt för att jag inte orkar prata med dig… förlåt för att jag inte sovit alls…förlåt för att jag mår så dåligt…”

Han mår dåligt.

Men hon då?

På vägen hem från tunnelbanan börjar det snöa. Stora flingor faller precis som att allt är som vanligt. Precis som att hennes hjärta inte blivit utslitet och splittrats i tusen bitar likt ett kristallglas som kastas på ett marmorgolv. Men det är som att snön vill säga henne något. Som att något just börjat snarare än att något är på väg att ta slut.

Det är slut i 9 timmar och 11 minuter…men inget blir någonsin som innan. Hennes hjärta hamnar där det ska vara och hon tror att det är helt igen. Men det är det inte. För man kan inte sätta tillbaka ett krossat hjärta i en bröstkorg om man inte vet vilken bit som ska vara exakt var. Det blir inte rätt. Till slut krackelerar det igen och behöver sättas ihop av någon helt annan någon annan stans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s