Hon kan inte sova den natten. Och hon har inga sömntabletter

Hon ligger där igen. Mitt på badrumsgolvet i fosterställning. Hon fryser så hon skakar, men orkar inte resa sig för att lägga sig i sängen. Hon ligger där på golvet för att få känna den elektriska artificiella värmen. Allt annat är kallt. Det är kallt ute. Det är kallt i lägenheten. Kallt och mörkt. Han är kall. Hon gråter inte ens längre. Det är ingen idé för hon vet att det inte kommer ändra något. Han har gått in i sig själv. Att hon gråter påverkar honom inte. Han bryr sig bara om sig själv och hur han mår. Hur det här påverkar hans liv. Hur hon på något vis svikit honom.

Hur hon har svikit honom för att hon råkade se ett sms han skickade till F. Ett sms som sa samma sak som han skickade till henne varje kväll när de inte sov tillsammans. Ett sms som avslutades med

“jag älskar dig”

Hon förstår inte. Han älskar ju Henne, inte F. Han vill ju leva med Henne, inte F. Men ändå stod de där. De tre ord som vanligtvis fyllde henne med värme när hon läste dem på sin egen telefondisplay. Nu gav de henne kalla kårar. Hon som hade varit så säker på att F var borta.

Paniken rycker tag i henne med ett tryck över bröstet som är så tungt att hon inte kan andas. Tårarna börjar rinna igen. De rinner inte för att hon är ledsen över honom. Tårarna för honom är för tillfället slut. Det är tårar av smärta. För att det gör så fruktansvärt ont. Hon är säker på att det är nu hon dör. Det är nu hon försvinner och i en kort sekund tänker hon att det kanske är lika bra. Det skulle lösa så många problem för så många människor. Fast egentligen skulle det bara lösa problem för honom. Alla andra skulle nog bli ledsna.

Tidigare på dagen försökte hon prata med honom om meddelandet hon sett. Han blev bara tyst. Tittade på henne med tom blick och lämnade rummet. Lämnade lägenheten. Sen hörde hon inte av honom på 5 timmar och 38 minuter. Då lät han meddela att såna här incidenter (ja, han kallade det för incidenter) gjorde honom rädd för henne. Det var ett övergrepp på hans integritet att hon tjuvläste hans meddelanden (han hade helt glömt att HAN skrev meddelandet i HENNES säng kvällen innan och att hon råkade se), att han inte kunde lita på henne fullt ut längre. Att han måste fundera. Att hon inte skulle höra av sig för han skulle stänga av sin telefon. Att han han inte orkade längre.

HAN orkade inte? Men hon då? Hur länge skulle hon orka? För evigt? Det var ju trots allt inte hon som låg i hans säng och skrev sms till andra män.

Telefonen vibrerar bredvid henne på badrumsgolvet.

“Går och lägger mig nu och stänger av telefonen. Har tagit sömntablett så jag kan sova. Vi hörs!”

Hon kan inte sova den natten. Och hon har inga sömntabletter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s