Jag älskar dig… synd, för jag hatar dig!

I förrgår satt de tillsammans i baksätet av en taxi. Hon höll hans hand. Den var varm, nästan svettig. Hon var lycklig. Hon var pigg. Redo. Såg fram emot en fin, varm och händelserik sommar.

Det är morgon två dagar senare. Hon har sovit oroligt. Som att något är fel. Men hon vet inte vad. Hon har intalat sig gång på gång att det är hjärnspöken. Att hon bara inbillar sig. Att hennes hjärna spelar henne ett spratt. Men oron, ångesten, vill inte släppa. Den gnager i henne och taggen rispar mot hennes hjärta mer intensiv än någonsin. Hon går i solen längs vatten och försöker planera sin dag. Försöker tänka på något annat än taggen som rispar.

Hon tar upp telefonen för att se vad klockan är. Men hon ser aldrig vad klockan är. Hon ser bara ett oläst meddelande. Från Honom.

Han:

“jag har sovit kasst inatt…

jag vet ingenting längre…

kan vi inte bara prata…”

Världen snurrar till. Hon blir iskall. Solen har gått i moln. Den värmer inte längre. I den stunden hatar hon det hon är i. I den stunden hatar hon honom.

Hon ringer honom från ett kalt konferensrum med kollegorna pratandes utanför. Hon kan höra hur de lever en helt vanlig dag med möten, email och PowerPoints. För dem är det en vanlig tisdag. För henne är det slutet och början på allt. På ALLT.

Hon vet inte varifrån orden kommer. De bara kommer. Som att de legat uppradade inom henne sen en evighet. Som att det legat där och jäst. Bara väntat på att bli riktiga ord som nu är mogna att komma ut.   

Hon:

”Jag tror att det är dags för oss att

inse att det här inte funkar.

Jag orkar inte mer.”

Hon:

”Vi kanske är bäst som vänner bara”

Han snyftar:

”Något annat finns inte på världskartan. Vi kommer vara de

finaste vänner. Jag längtar till den dagen vi ser

tillbaka på det här och ser hur bra det blev för oss båda…”

Visst… det låter fint…

Men matar man en livslögn till sina finaste vänner?

Ljuger man verkligen för sina finaste vänner för att skydda sig själv?

Hon har en obehaglig känsla av att något inte stämmer. Att skilsmässan han bedyrat skedde över ett år innan inte är sanning.

Direkt efter att han lagt på luren slår hon ett annat nummer. Numret till Skatteverket.

Hon ställer mekaniskt frågan om det existerar en fru. Om det finns en skilsmässa registrerad. Om de bor på samma adress.

Hon får till svar att en fru existerar och nej, ingen skilsmässa finns registrerad. De är absolut registrerade p samma adress.

Hon tackar som i en dimma. Lägger telefonen i fickan och går ut. Ut i den verkliga världen där Han inte längre existerar i den form han sagt.

Senare på kvällen får hon ett sms:

“Jag vill bara säga att jag älskar dig för alltid.

Du finns där för evigt i mig hjärta.”

Hon svarar inte, men tänker: synd… för jag hatar dig…

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s