Tårar som rinner utanpå och inuti

De är osams igen. Hon har blivit arg för något som han inte tycker är något, men som för henne betyder allt just där och då.

Han har ändrat planerna. Igen. De skulle ha rest tillsammans. De hade en plan, en plan om en bilsemester genom Europa över hennes födelsedag. En semester som skulle sluta hos vänner i ett annat land. Bilsemestern reducerades till en flygresa tillsammans. Flygresan reducerades till en flygresa bara för henne och att han skulle komma efter. Men hon visste att även denna skulle reduceras till en ensam födelsedag hos vännerna. Han skulle inte komma efter. Hon visste att hon skulle få tala om för vännerna att han inte skulle komma. Igen. Hon visste att hon återigen skulle väljas bort. Bli ensam. Utan honom.

Hon vet inte riktigt själv vad som gör henne så arg, varför hon reagerar med sån kraft direkt. Hon förstår inte riktigt varför hon går igång så hårt, så snabbt. Varför det drar ihop sig i magen så totalt och varför hon allra helst bara vill slå honom.

Det är för att hon fått nog. Hon orkar inte mer nu. Hennes hjärta klarar inte fler rispor, sprickor och hål.

Hon reagerar så starkt för att hon vill få honom att vakna och förstå hur ont det gör i henne. Få honom att förstå hur besvikelsen bränner sönder henne. Hur den äter upp henne inifrån. Hon vill skrika tills rösten inte längre bär. Hon vill skrika tills inte finns något kvar att skrika ut.

Hon blir arg för att han återigen gjort henne till åtlöje inför sig själv. Hon har fått upp hoppet och naivt trott att den här gången kommer det bli av. Men det blev inte av nu heller och hon känner sig dum. Så otroligt dum och inget hon kan göra. Förutom att lämna honom och gå vidare. Men det kan hon inte. Hon kan inte lämna honom 3 dagar innan sin födelsedag.

De sitter i hennes soffa. Hon gråter på utsidan och han på insidan. Han är tyst. Hon pratar. Hon försöker få honom att prata, att förstå vad han gör med och mot henne. Han reser sig plötsligt.

”Jag orkar inte mer”, säger han. ”Jag klarar inte mer…”

Han tar sin väska, går ut i hallen och börjar ta på sig skorna.

Hon gråter med nyvunnen kraft.

”Vad ska jag göra om han går nu?” tänker hon. ”Hur ska jag kunna sova? Hur ska jag gå till jobbet imorgon? Hur ska jag kunna fira min födelsedag om 3 dagar? Vad ska alla säga nu när han svikit mig igen?”

”Vill du verkligen gå?”, frågar hon.

”Jag måste gå. Jag orkar inte mer.” säger han.

”Men vad vill du?” frågar hon

”Jag vill ha dig”, säger han.

”Men gå inte då”, kvider hon. ”Du måste stanna här…”.

Han tar av sig skorna och ger henne en lam kram. De sätter sig i soffan och hon tröstar honom. Hon gråter inte längre utanpå, men inuti henne river gråten sönder ytterligare en del av hennes hjärta. Det gör så ont att hon måste stänga av. Hon fokuserar på honom istället. Hon fokuserar på att få honom att må bra. Hon vill inte att han ska vara ledsen. Att hon själv är ledsen kan hon lösa senare. Det spelar inte så stor roll.

Följande dag viskar han fram på telefonen att det inte känns bra. Han mår inte bra. Han vet inte vad han vill, men så här kan han inte ha det. Hon gråter på utsidan igen ber honom än en gång att inte lämna henne.

Han kan inte lämna henne. Hon ska ju åka bort imorgon. Hon kan ju inte åka bort och vara glad om de gör slut nu. Hur ska hon kunna fira sin födelsedag – den bästa dagen på hela året – om han lämnar henne? Hon vill inte åka bort igen och ha problem med honom. Hon vill vara glad. Hon orkar inte med att inte vara det. Orkar inte må illa. Orkar inte ha röra sig som i ett grått filter. Hon orkar inte förknippa även den här händelsen med ett gräl med honom.

De pratar en lång stund, lugnare. Mer konstruktivt. Hon övertygar honom, och sig själv, om att de måste fortsätta. Att det inte kan ta slut nu. Att det kommer bli bättre.

Nästa dag ringer han flera gånger. Rädd att han förstört något. Hon försäkrar honom att han inte gjort det. Att allt är som vanligt och att såna där saker sker. Det är en del av en relation och det är ju inte så konstigt att det händer dem som är i en så frustrerande situation, men så gärna vill vara tillsammans. Hon försäkrar att allt är bra.

Om en månad kommer hon ha sett honom för sista gången, men där och då tror hon att allt är bra och att ingen längre gråter. Hon märker inte att det fortfarande rinner tårar på insidan av hennes som aldrig verkar sina.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s