Någon stans på en uteservering i Europa mellan carpaccio, bruchetta och kallt Italienskt vin…

Han håller hennes hand. Han håller den på det där sättet som visar att han inte vill hålla någon annans hand och att han vill inte vara någon annan stans än just där just då med just henne. Ändå sneglar han gång på gång på sin telefon, flackar med blicken och raljerar över något han sagt på jobbet tidigare i veckan. Han äter Carpaccio. Hon Bruchetta. Han tystnar, stannar med blicken och ser upp från skärmen på henne en sekund. Han frågar vad hon tänker på.

”Jag tänker på oss, svarar hon, ”på hur jobbigt det här är. Hur det ska bli. Jag tänker på hur länge du ska ha det så här”.

Han vänder bort ner blicken:

”Du har inget att oroa dig för… men vi är båda vuxna människor och det blir som det blir… jag har aldrig känt så för någon som jag känner för dig…så du har inget att oroa dig för…jag ska inte lämna dig” fortsätter han.

Samtalet blir hängande i luften. Det hänger där mellan dem som något man vill vifta bort, men inte kan. Hon är tyst en lång stund innan hon säger:

”Jag är inte orolig för att du ska lämna mig. Jag är orolig för att jag aldrig kommer sluta vara kär i dig. Att jag aldrig kommer kunna lämna dig även om jag inser att jag måste.”

”Jag hoppas att du blir så kär i mig”, svarar han och ser henne rakt i ögonen.

Han håller kvar hennes blick ett ögonblick innan han åter ser ner på sin telefon. De är tysta. Hon känner sig lycklig. Han älskar henne och han vill att hon ska älska honom. Men någonstans inuti henne är det något som sakta håller på att brista… något som skaver, en tagg som rispar lätt mot hennes hjärta. Hon stöter bort det och ler mot honom:

”Ska vi ta glass till dessert?”

Det är i de här ögonblicken hon lär sig att trycka ner och trycka bort det som gör ont. Det är i de här ögonblicken hon lär sig att rättfärdiga det hon är i och det sätt han behandlar henne på för att just det hon upplever i den stunden är underbart. Hon har aldrig känt sig älskad på det sättet och hon har aldrig tyckt så mycket om sig själv som hon gör när hon ser sin spegelbild i hans ögon.

Men under ytan är det precis nu hon lägger grunden för att börja förneka sig själv och sina egna behov. Det är  precis nu hon börjar agera för hans bästa först och tror att det gör henne till en bra, fin och generös människa. Det är nu hon börjar tappa bort sig själv.

Det kommer ta tid innan hon inser det. Ännu längre tid innan hon erkänner det för sig själv, ytterligare tid innan hon låter sin omgivning förstå och ännu längre innan hon lyckats ta sig tillbaka till där hon var innan det börjar. Eller dit kommer hon aldrig tillbaka. Men tills hon är i balans att leva sitt eget liv igen.

I det nuet på uteserveringen någonstans i Europa, mellan Carpaccio, Bruchetta och vitt Italienskt vin vet ingen av dem hur rörigt, geggigt och fult det kommer bli innan det är över på riktigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s