Fina,vackra, lysande blå ögon

Det har gått 118 dagar.  Hon har träffat 5 nya sen hon lämnade honom. Hon har träffat en som gjort henne knäsvag. Därför befinner hon sig nu i en främmande stad som hon rest till på en vit lögn. Tillsammans med en av de dåliga rådgivarna besöker hon en vän som egentligen inte finns, eller vännen är egentligen inte hennes.

Hon har rest dit för att hon måste träffa honom igen.

Hon sitter på en restaurang, en italiensk kvarterskrog. Mitt emot henne sitter han, en av de vackraste män hon någonsin träffat. Han har klara, fina, vackra och lysande ögon. Blå ögon som gör henne knäsvag, svamlande… och lycklig. Hon har åkt till honom för hon var tvungen få veta vem han är. Han som totalt lyckats få henne ur balans.

Borden har rutiga dukar och levande ljus. Hon slås av hur härligt det är att hon får vara där med honom. Hon känner att det är början på något fint. Något att vara stolt över. Något som kan få leva i ljuset. Något som kan få leva på dagen.

De pratar om hur det var att vara 14 år gammal och känna att man inte passar in. Om det viktiga i livet. De pratar om hösten och de pratar om livet så som det är och som det varit. Det är ärligt och innerligt. Det finns inget raljerande, inga mobiltelefoner och inga flackande blickar. Det finns bara ett fint, äkta samtal.

Hon kan inte sluta titta på honom. Hon slås gång på gång av hur vacker han är och hon inser att han förmodligen inte har en aning om det utan att han inuti fortfarande är den lilla 14-åriga pojken som vuxit för mycket under sommaren och nu är längst i klassen.

Plötsligt böjer han sig fram och kysser henne…

Det är egentligen bara en kyss. Men för henne är det så mycket mer. Det är slutet på allt samtidigt som det är början på resten. Hon vet plötsligt att det finns andra. Hon vet att hon fortfarande har det bästa framför sig. Det är i det ögonblicket hon vet att hon kommer att bli kär igen.

Hon drar långsamt sina fingrar över hans nacke, precis där håret slutar och nacken börjar. Hon drar in hans lukt. En ny lukt som bär på en ny historia.

Hon ser honom i ögonen och ler.

Jag älskar dig… synd, för jag hatar dig!

I förrgår satt de tillsammans i baksätet av en taxi. Hon höll hans hand. Den var varm, nästan svettig. Hon var lycklig. Hon var pigg. Redo. Såg fram emot en fin, varm och händelserik sommar.

Det är morgon två dagar senare. Hon har sovit oroligt. Som att något är fel. Men hon vet inte vad. Hon har intalat sig gång på gång att det är hjärnspöken. Att hon bara inbillar sig. Att hennes hjärna spelar henne ett spratt. Men oron, ångesten, vill inte släppa. Den gnager i henne och taggen rispar mot hennes hjärta mer intensiv än någonsin. Hon går i solen längs vatten och försöker planera sin dag. Försöker tänka på något annat än taggen som rispar.

Hon tar upp telefonen för att se vad klockan är. Men hon ser aldrig vad klockan är. Hon ser bara ett oläst meddelande. Från Honom.

Han:

“jag har sovit kasst inatt…

jag vet ingenting längre…

kan vi inte bara prata…”

Världen snurrar till. Hon blir iskall. Solen har gått i moln. Den värmer inte längre. I den stunden hatar hon det hon är i. I den stunden hatar hon honom.

Hon ringer honom från ett kalt konferensrum med kollegorna pratandes utanför. Hon kan höra hur de lever en helt vanlig dag med möten, email och PowerPoints. För dem är det en vanlig tisdag. För henne är det slutet och början på allt. På ALLT.

Hon vet inte varifrån orden kommer. De bara kommer. Som att de legat uppradade inom henne sen en evighet. Som att det legat där och jäst. Bara väntat på att bli riktiga ord som nu är mogna att komma ut.   

Hon:

”Jag tror att det är dags för oss att

inse att det här inte funkar.

Jag orkar inte mer.”

Hon:

”Vi kanske är bäst som vänner bara”

Han snyftar:

”Något annat finns inte på världskartan. Vi kommer vara de

finaste vänner. Jag längtar till den dagen vi ser

tillbaka på det här och ser hur bra det blev för oss båda…”

Visst… det låter fint…

Men matar man en livslögn till sina finaste vänner?

Ljuger man verkligen för sina finaste vänner för att skydda sig själv?

Hon har en obehaglig känsla av att något inte stämmer. Att skilsmässan han bedyrat skedde över ett år innan inte är sanning.

Direkt efter att han lagt på luren slår hon ett annat nummer. Numret till Skatteverket.

Hon ställer mekaniskt frågan om det existerar en fru. Om det finns en skilsmässa registrerad. Om de bor på samma adress.

Hon får till svar att en fru existerar och nej, ingen skilsmässa finns registrerad. De är absolut registrerade p samma adress.

Hon tackar som i en dimma. Lägger telefonen i fickan och går ut. Ut i den verkliga världen där Han inte längre existerar i den form han sagt.

Senare på kvällen får hon ett sms:

“Jag vill bara säga att jag älskar dig för alltid.

Du finns där för evigt i mig hjärta.”

Hon svarar inte, men tänker: synd… för jag hatar dig…

 

Paus.

Han viskar fram det via en raspig linje från andra sidan jorden;

“Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ta hand om dig för att du inte mår bra. Du måste lösa dina problem själv. Jag orkar inte. Vi tar en paus. Vi hörs inte på ett tag.”

Linjen blir tyst.

Hon lyssnar på tomheten. På ensamheten. På ensamheten som blivit ännu mer kompakt av den mörka displayen på telefonen där han nyss var.

En paus. En Paus från vad? Hur kan man ta en paus från något som inte finns? Hur kan han inte förstå att hon mår dåligt på grund av honom? Att en paus hjälper honom för stunden, så länge han vill. Men att den bara får henne att må ännu sämre.

Hon kurar ihop sig på badrumsgolvet ännu en gång. Vaknar efter ett par timmar med fuktiga kinder, kravlade sig över hallen till sovrummet och sängen. Den kalla oändligt stora ensamma sängen.

Hon hör inte av honom på två veckor. Det är som att han gått upp i rök. Han blockar henne på sociala medier, 

När han väl hör av sig välkomnar hon honom med öppna armar och lovar att vara mer positiv. Att inte lägga så mycket av sin ångest på honom. För hon vill ju bara att han ska vara glad.

Men JAG behöver ju dig HÄR nu.

Hon kan inte längre räkna gångerna hon krupit ihop i fosterställning på badrumsgolvet för att få känna lite värme. Hon vet inte hur många sms hon fått som lyder:

”Jag kan nog inte ses imorgon… något har kommit upp och jag behövs här”

Hon vill svara. Nej hon vill skrika:

”Men JAG behöver dig ju HÄR…”

Istället blir det bara:

”Ok, trist, men jag förstår. Sov gott, älskar dig…”

Tårarna kommer utan att hon märker dem. Ibland stillsamma och lugna, ibland i panik. Stundvis så häftiga att hon känner sig mörbultad långt efter att de slutat.

Egentligen vill hon höra av sig till någon. Någon som kan vagga henne stilla i famnen, stryka henne över håret och tala om att det kommer bli bra. Att han har vettiga skäl till att inte kunna ses. Att han behandlar henne bra och att det är hon som är missunnsam och svartsjuk.

Men hon ringer ingen. Hon vet att ingen kommer säga så. Ingen kommer ställa sig på hans sida. Även om den hon skulle ringa inte skulle säga det rakt ut så skulle hon höra mellan raderna att det som egentligen sägs är; Lämna medan du kan! Du är värd något bättre!

Men hon orkar inte höra det. Hon orkar inte lyssna mellan raderna. Så hon ringer ingen. Hon ligger bara kvar där på badrumsgolvet och fryser.

Hon ligger där tills hon bestämmer sig för att det inte är så farligt i alla fall. Att hon kanske överreagerar. Hon torkar tårarna, tvättar ansiktet och går vidare. Vidare mot nästa besvikelse…

Alla cirklar sluts.

Han sa att hon rubbade hans cirklar. Hon förstod inte hur han menade… Tills hon förstod.

Han rubbade även hennes cirklar. Upp blev ner, varmt blev kallt, musik lät bättre och färger blev klarare.

Hon var hög på kärlek och tänkte det kan inte finnas någon i hela världen som någonsin varit så här kär tidigare… Att det hon upplevde var speciellt.

Underbart?

Självklart!

Naivt?

Absolut!

För samtidigt var världen och allt hon trott på inte längre svart eller vit. Den hade blivit en gråzon. En gråzon där hon var helt ensam. Hon försökte förklara men det kändes som ingen annan förstod.

Rubbade cirklar sluts också…

De drack sitt första glas champagne tillsammans på en hotellbar och de åt sin sista middag på samma hotellbar år senare.

Det var som att universum sände ett tecken och visade att tiden för de här cirklarna att slutas var kommen. Det var en vacker sommarkväll. Solens strålar fick vattnet under bron att glänsa när de tillsammans åkte över den för sista gången. Det var meningen att det skulle ta slut. Det var dags.

Det var dags för henne att gå vidare och för honom att ta tag i sig själv och sitt liv. Hon behövde hitta tillbaka till den hon var innan hon blev kär. Hon behövde ta tillbaka sig själv. Hon behövde vara ärlig mot sig. Han behövde lära sig att älska sig själv. Han behövde göra rätt. Han behövde kunna se sig själv i spegeln igen utan att må dåligt av sin egen spegelbild.

Hon tänker knappt på honom längre, men kan ibland undra hur han mår.

Tårar som rinner utanpå och inuti

De är osams igen. Hon har blivit arg för något som han inte tycker är något, men som för henne betyder allt just där och då.

Han har ändrat planerna. Igen. De skulle ha rest tillsammans. De hade en plan, en plan om en bilsemester genom Europa över hennes födelsedag. En semester som skulle sluta hos vänner i ett annat land. Bilsemestern reducerades till en flygresa tillsammans. Flygresan reducerades till en flygresa bara för henne och att han skulle komma efter. Men hon visste att även denna skulle reduceras till en ensam födelsedag hos vännerna. Han skulle inte komma efter. Hon visste att hon skulle få tala om för vännerna att han inte skulle komma. Igen. Hon visste att hon återigen skulle väljas bort. Bli ensam. Utan honom.

Hon vet inte riktigt själv vad som gör henne så arg, varför hon reagerar med sån kraft direkt. Hon förstår inte riktigt varför hon går igång så hårt, så snabbt. Varför det drar ihop sig i magen så totalt och varför hon allra helst bara vill slå honom.

Det är för att hon fått nog. Hon orkar inte mer nu. Hennes hjärta klarar inte fler rispor, sprickor och hål.

Hon reagerar så starkt för att hon vill få honom att vakna och förstå hur ont det gör i henne. Få honom att förstå hur besvikelsen bränner sönder henne. Hur den äter upp henne inifrån. Hon vill skrika tills rösten inte längre bär. Hon vill skrika tills inte finns något kvar att skrika ut.

Hon blir arg för att han återigen gjort henne till åtlöje inför sig själv. Hon har fått upp hoppet och naivt trott att den här gången kommer det bli av. Men det blev inte av nu heller och hon känner sig dum. Så otroligt dum och inget hon kan göra. Förutom att lämna honom och gå vidare. Men det kan hon inte. Hon kan inte lämna honom 3 dagar innan sin födelsedag.

De sitter i hennes soffa. Hon gråter på utsidan och han på insidan. Han är tyst. Hon pratar. Hon försöker få honom att prata, att förstå vad han gör med och mot henne. Han reser sig plötsligt.

”Jag orkar inte mer”, säger han. ”Jag klarar inte mer…”

Han tar sin väska, går ut i hallen och börjar ta på sig skorna.

Hon gråter med nyvunnen kraft.

”Vad ska jag göra om han går nu?” tänker hon. ”Hur ska jag kunna sova? Hur ska jag gå till jobbet imorgon? Hur ska jag kunna fira min födelsedag om 3 dagar? Vad ska alla säga nu när han svikit mig igen?”

”Vill du verkligen gå?”, frågar hon.

”Jag måste gå. Jag orkar inte mer.” säger han.

”Men vad vill du?” frågar hon

”Jag vill ha dig”, säger han.

”Men gå inte då”, kvider hon. ”Du måste stanna här…”.

Han tar av sig skorna och ger henne en lam kram. De sätter sig i soffan och hon tröstar honom. Hon gråter inte längre utanpå, men inuti henne river gråten sönder ytterligare en del av hennes hjärta. Det gör så ont att hon måste stänga av. Hon fokuserar på honom istället. Hon fokuserar på att få honom att må bra. Hon vill inte att han ska vara ledsen. Att hon själv är ledsen kan hon lösa senare. Det spelar inte så stor roll.

Följande dag viskar han fram på telefonen att det inte känns bra. Han mår inte bra. Han vet inte vad han vill, men så här kan han inte ha det. Hon gråter på utsidan igen ber honom än en gång att inte lämna henne.

Han kan inte lämna henne. Hon ska ju åka bort imorgon. Hon kan ju inte åka bort och vara glad om de gör slut nu. Hur ska hon kunna fira sin födelsedag – den bästa dagen på hela året – om han lämnar henne? Hon vill inte åka bort igen och ha problem med honom. Hon vill vara glad. Hon orkar inte med att inte vara det. Orkar inte må illa. Orkar inte ha röra sig som i ett grått filter. Hon orkar inte förknippa även den här händelsen med ett gräl med honom.

De pratar en lång stund, lugnare. Mer konstruktivt. Hon övertygar honom, och sig själv, om att de måste fortsätta. Att det inte kan ta slut nu. Att det kommer bli bättre.

Nästa dag ringer han flera gånger. Rädd att han förstört något. Hon försäkrar honom att han inte gjort det. Att allt är som vanligt och att såna där saker sker. Det är en del av en relation och det är ju inte så konstigt att det händer dem som är i en så frustrerande situation, men så gärna vill vara tillsammans. Hon försäkrar att allt är bra.

Om en månad kommer hon ha sett honom för sista gången, men där och då tror hon att allt är bra och att ingen längre gråter. Hon märker inte att det fortfarande rinner tårar på insidan av hennes som aldrig verkar sina.

Och så började det snöa…

”Jag måste få tid för mig själv. Jag måste satsa på jobbet…vad som händer sen vet jag inte…men just nu måste jag vara här”

Bokstäverna stirrar på henne från skärmen. Hon läser dem igen och igen… hon kan inte ha läst rätt. Det är som att få en örfil och det gör ont. Jätteont.

Vad gör man när man sitter ensam vid en dator på sitt jobb där alla är för upptagna för att märka att en hel värld just rasat samman? När allt går som i slow motion men ändå snurrar så fort. Magen drar ihop sig. Världen svindlar. Hon mår illa. Hon mår så väldigt illa.

”ok”

Två bokstäver; en konsonant och en vokal som tillsammans bildar ett ord som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är allt hon kan förmå sig att svara. Hon säger att det är ok, men det är verkligen inte ok. Hur skulle det kunna vara det? Ingenting är ok i den stunden. Men vad säger man till den som just krossat en? Vad säger man till den som inte har ryggrad att slita ut ens hjärta öga mot öga? Vad säger man till någon som bara stänger en ute för att denne vill det just då? Vad säger man till någon som ska ha allt på sina villkor hela tiden?

Man säger ok och smälter ner till en fläck. Man säger ok och ringer den som alltid kan hjälpa till att läka lite. Man ringer till den som blåst på skrubbsåren hela ens liv. Den som sett till att man överlevt allt. Man ringer till en mamma som alltid vet vad man ska göra och som är allra bäst på krossade hjärtan och vad man gör med de bitar som blev över.

”Jag tror att han just gjorde slut med mig…” viskar man fram med en röst som strax kommer spricka av gråt som redan är på väg upp genom halsen. ”…och jag vet inte vad jag ska gör nu…” fortsätter man… ”jag är ju på jobbet… och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig härifrån…” Mamman lyssnar så som bara en mamma kan. Hon pratar lugnt och mjukt. Resonligt. Säger ”du måste gå hem…där kan du inte vara kvar… gå hem och ring mig igen sen…”

Man gör som hon säger men vet inte hur man gör det. Vet inte hur man tar sig ut genom dörren ut på gatan eller hur man ens klarar av att sätta ena foten framför den andra. Men man gör det för att man måste. Det finns inget alternativ.

Handen darrar när hon sakta skriver de åtta orden på telefonen. Hon måste få dem ur sig. Måste få revansch. Måste ta tillbaka lite av sig själv. Måste återskapa lite av sin stolthet.

”Fegt att göra slut med mig via email”

Svaret kommer direkt.

”Tråkigt att du tycker att det betyder att det är slut… förlåt för att jag inte orkar prata med dig… förlåt för att jag inte sovit alls…förlåt för att jag mår så dåligt…”

Han mår dåligt.

Men hon då?

På vägen hem börjar det snöa. Stora flingor faller precis som att allt är som vanligt. Precis som att ingen slitit ut hennes hjärta och sen trampat på det. Precis som att något börjat snarare än tagit slut.

Det kommer vara slut i 12 timmar… men inget kommer någonsin bli som innan. Hennes hjärta kommer åter hamna där det ska vara och hon kommer tro att det är helt igen. Men det är det inte. Man kan inte sätta tillbaka ett krossat hjärta i en bröstkorg om man inte vet vilken bit som ska vara exakt var. Det blir inte rätt.

Precis där och då, mellan de fallande snöflingorna, går henne hjärta för alltid sönder lite utan att hon märker det. Och något som gått sönder utan att man märkt det kommer att fortsätta spricka tills det är förstört. För hur ska man veta att något behöver lagas om man inte vet att det är sönder?

Hon pratar med sin syster senare på kvällen. Det är innan hon pratar med honom och hon hör sig själv säga mellan tårarna:

”Det gör så himla himla ont… men en del av mig tycker bara att det är skönt att det är över…nu kan jag äntligen få gå vidare…”

Hon ska minnas de orden resten av deras livstid. Och hon vet att den där taggen som rispar vassare och vassare för varje bråk, varje gråt och varje sviket löfte tog sitt riktiga fäste i hennes hjärta just den där dagen när det började snöa.

Tillsammans, men så ensam… så ihåligt ensam…

Hon kan inte sova. Han sover tungt bredvid henne. För bara en stund sen var han vaken och lovade att hålla om henne alldeles strax. Men han somnade. Hon ligger där tillsammans, men ändå ensam. Så smärtsamt ihåligt ensam.

Hon går upp. Kokar te. Försöker låta lite extra högt så att han ska vakna. Komma upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Hon sätter sig vid köksbordet öppnar datorn och börjar skriva. Slår lite extra hårt på tangentbordet så att han ska vakna. Komma upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Hon håller ut någon halvtimme och återgår sedan till sängen. Försöker få hela sängen att svaja när hon lägger sig så att han ska vakna. Titta upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Han sover tungt. Hon ligger vaken. Så smärtsamt vaken.

Någon stans på en uteservering i Europa mellan carpaccio, bruchetta och kallt Italienskt vin…

Han håller hennes hand. Han håller den på det där sättet som visar att han inte vill hålla någon annans hand och att han vill inte vara någon annan stans än just där just då med just henne. Ändå sneglar han gång på gång på sin telefon, flackar med blicken och raljerar över något han sagt på jobbet tidigare i veckan. Han äter Carpaccio. Hon Bruchetta. Han tystnar, stannar med blicken och ser upp från skärmen på henne en sekund. Han frågar vad hon tänker på.

”Jag tänker på oss, svarar hon, ”på hur jobbigt det här är. Hur det ska bli. Jag tänker på hur länge du ska ha det så här”.

Han vänder bort ner blicken:

”Du har inget att oroa dig för… men vi är båda vuxna människor och det blir som det blir… jag har aldrig känt så för någon som jag känner för dig…så du har inget att oroa dig för…jag ska inte lämna dig” fortsätter han.

Samtalet blir hängande i luften. Det hänger där mellan dem som något man vill vifta bort, men inte kan. Hon är tyst en lång stund innan hon säger:

”Jag är inte orolig för att du ska lämna mig. Jag är orolig för att jag aldrig kommer sluta vara kär i dig. Att jag aldrig kommer kunna lämna dig även om jag inser att jag måste.”

”Jag hoppas att du blir så kär i mig”, svarar han och ser henne rakt i ögonen.

Han håller kvar hennes blick ett ögonblick innan han åter ser ner på sin telefon. De är tysta. Hon känner sig lycklig. Han älskar henne och han vill att hon ska älska honom. Men någonstans inuti henne är det något som sakta håller på att brista… något som skaver, en tagg som rispar lätt mot hennes hjärta. Hon stöter bort det och ler mot honom:

”Ska vi ta glass till dessert?”

Det är i de här ögonblicken hon lär sig att trycka ner och trycka bort det som gör ont. Det är i de här ögonblicken hon lär sig att rättfärdiga det hon är i och det sätt han behandlar henne på för att just det hon upplever i den stunden är underbart. Hon har aldrig känt sig älskad på det sättet och hon har aldrig tyckt så mycket om sig själv som hon gör när hon ser sin spegelbild i hans ögon.

Men under ytan är det precis nu hon lägger grunden för att börja förneka sig själv och sina egna behov. Det är  precis nu hon börjar agera för hans bästa först och tror att det gör henne till en bra, fin och generös människa. Det är nu hon börjar tappa bort sig själv.

Det kommer ta tid innan hon inser det. Ännu längre tid innan hon erkänner det för sig själv, ytterligare tid innan hon låter sin omgivning förstå och ännu längre innan hon lyckats ta sig tillbaka till där hon var innan det börjar. Eller dit kommer hon aldrig tillbaka. Men tills hon är i balans att leva sitt eget liv igen.

I det nuet på uteserveringen någonstans i Europa, mellan Carpaccio, Bruchetta och vitt Italienskt vin vet ingen av dem hur rörigt, geggigt och fult det kommer bli innan det är över på riktigt.

Låt mig få den här stunden för mig själv

Hon tänker: ”om han lämnar mig nu så går jag sönder på riktigt. Om han lämnar mig nu kommer jag inte kunna sätta min ena fot framför den andra. Jag kommer inte kunna ta mig hem. Jag kommer inte att överleva.”

Hon är ensam på ett hotellrum någonstans i Europa. De har bråkat. Igen. Hon vill prata om det. Som alltid. Han vill bli lämnad ensam. Eftersom det är enklast för honom.

Orden liksom skriker åt henne. På ett tyst elakt sätt:

”Låt mig få den här stunden för mig själv.”

Det är på hans villkor. Igen. Det ska bli som han vill ha det. Igen. Bråket handlade om midsommar. Hon vill vara med honom. Han vill vara med sina barn. Utan henne. Hon inser att de inte lever i samma värld. Igen. De kommer aldrig leva i samma värld. Det är förmodligen i det ögonblicket hon vet att deras världar aldrig kommer att samsas på riktigt. Hon kommer aldrig vara en del av hans värld. För i den världen finns hon inte. Han säger att hon finns där. Hon tror honom inte.

Hon kryper ihop på toalettgolvet. Den tunga känslan i magen vill inte försvinna. Trots att han sagt att allt är ok. Illamåendet hon känt sedan samtalet började vill inte släppa. Hon är trött. Men hon kan inte sova. Hon försöker läsa. Hon läser orden, förstår dem ett och ett men kan inte få ihop sammanhanget.

Om han lämnar henne nu så går hon sönder på riktigt. Om han lämnar henne nu kommer hon inte kunna sätta sin ena fot framför den andra. Hon kommer inte kunna ta sig hem. Hon kommer inte att överleva. Hon vet inte hur man gör det utan honom.

De kommer att träffas en gång till. De kommer äta middag på samma restaurang där allt började en kväll för länge sen. I en annan värld. I en värld där det fortfarande var ok att deras världar var samma. De kommer sätta sig i en taxi och åka hem. De kommer somna som vanligt. Hon kommer köra honom till flygplatsen. Han kommer kyssa henne farväl. Han kommer säga att han älskar henne. Hon kommer säga att hon älskar honom. Det kommer vara den sista gången de ses.

Dagen efter skriver han sms:et som är slutet. Det sms som tvingar henne att sätta ena foten framför den andra trots att det inte går. Det sms som startar hennes resa från att älska honom allra mest till att han blir den enda hon aldrig mer vill se.