Jag älskar dig… synd, för jag hatar dig!

I förrgår satt de tillsammans i baksätet av en taxi. Hon höll hans hand. Den var varm, nästan svettig. Hon var lycklig. Redo. Kär.  Hon såg fram emot en fin, varm och händelserik sommar.

Det är morgon två dagar senare. Hon har sovit oroligt. Något är fel. Hon vet inte vad. Hon intalar sig gång på gång att hon bara inbillar sig. Att hennes hjärna spelar henne ett spratt. Men oron, ångesten, vill inte släppa. Den gnager i henne och taggen rispar mot hjärtat mer intensiv än någonsin. Det är som en molande smärta som stör. Som gör ont. Hon går i solen längs vatten och försöker planera sin dag. Försöker tänka på något annat.

Hon tar upp telefonen för att se vad klockan är. Men hon ser aldrig vad klockan är. Hon ser bara ett oläst meddelande. Från Honom.

Han:
“jag vet ingenting längre…
vi behöver prata…”

Hon blir iskall. Solen går i moln. Den värmer inte längre. Ändå bär alla förbipasserande solglasögon och hon registrerar att det är konstigt.

Mellan möten om grafer, statistik, ettor och nollor ringer hon honom från ett kalt konferensrum med kollegorna pratandes utanför. Hon hör hur de lever en helt vanlig dag med möten, email och PowerPoints. För dem är det en vanlig tisdag. För henne är det slutet. Slutet och början på allt.

Hon vet inte varifrån orden kommer. De bara kommer. Som att de legat uppradade inom henne sen en evighet. Som att de legat och väntat på att bli mogna. Väntat på just den här tisdagen.   

Hon sakligt:
”Jag tror att det är dags för oss att
inse att det här inte funkar.
Jag orkar inte mer.”

Hon sakligt:
”Vi kanske är bäst som vänner”

Han snyftande:
”Du kommer alltid var min bästa vän”

Det låter fint. Hon vill vara hans vän. Men det känns fel.

Hon har en känsla av att något inte stämmer. Att skilsmässan han sagt skett och var klar långt innan de träffades inte existerar. Att han fortfarande är ett vi med någon som inte är hon.

Hon slår ett annat nummer. Numret till Skatteverket.

Hon ställer mekaniskt frågan om det existerar en fru. Om det finns en skilsmässa registrerad. Om de bor på samma adress.

Hon får till svar att en fru existerar och nej, ingen skilsmässa finns och ja, de bor absolut på samma adress.

Hon vill fråga den vänliga rösten på skatteverket om hon någonsin kommer lycklig igen. Om bitarna av det krossade hjärtat kommer kunna läggas tillbaka på rätt ställen. Om hon någonsin kommer att bli hel.

Men hon frågar inte. Hon tackar. Trycker bort samtalet och lägger telefonen i fickan. Hon går ut. Ut i den verkliga världen där Han inte längre existerar.

Senare på kvällen får hon ett sms:
“Jag vill bara säga att jag älskar dig för alltid.
Du finns där för evigt i mig hjärta.”

Hon svarar inte, men tänker: synd… för jag hatar dig…

Tillsammans, men så ensam… så ihåligt ensam…

De är sams. För en gångs skull är de sams. Men det rispar ihållande i hjärtat. Det rispar så hårt att hon inte kan sova.

Han sover tungt bredvid henne. För bara en stund sen var han vaken och lovade att hålla om henne alldeles strax. Men han somnade. Hon ligger där tillsammans, men ändå ensam. Så smärtsamt ihåligt ensam.

Hon går upp. Kokar te. Försöker låta lite extra högt så att han ska vakna. Komma upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Hon sätter sig vid köksbordet öppnar datorn och börjar skriva. Slår lite extra hårt på tangentbordet så att han ska vakna. Komma upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Hon håller ut någon halvtimme och återgår sedan till sängen. Försöker få hela sängen att svaja när hon lägger sig så att han ska vakna. Titta upp. Fråga henne varför hon inte sover. Krama henne.

Men han vaknar inte.

Han sover tungt. Hon ligger vaken. Så smärtsamt vaken.

Och så började det snöa…

”Jag måste få tid för mig själv nu…vad som händer sen vet jag inte…men just nu kan jag inte ge dig något”

Bokstäverna stirrar på henne. Hon läser dem igen. Och igen. Det är som att hon får en örfil och det gör ont. Jätteont.

Världen rasar samman. Hon mår illa.

Hon sitter mitt i ett fullt kontorslandskap. Men ingen vet att en hel värld just rasat samman.

”ok”

Två bokstäver; en konsonant och en vokal som tillsammans bildar ett ord som är så långt ifrån sanningen man kan komma. Det är allt hon kan förmå sig att svara. Hon säger att det är ok, men det är verkligen inte ok. Hur skulle det kunna vara det? Ingenting är ok i den stunden. Men vad annat orkar man säga till den som just krossat en?

Man säger ok och imploderar. Man säger ok och ringer den som alltid kan hjälpa. Man ringer till den som blåst på skrubbsåren hela ens liv. Den som sett till att man överlevt allt. Man ringer till sin mamma som alltid vet vad man ska göra och som är allra bäst på krossade hjärtan och vad man gör med bitarna.

”Jag tror att han just gjorde slut med mig…” viskar hon fram med en röst som strax kommer att spricka av gråten som är på väg upp genom halsen. ”…och jag vet inte vad jag ska gör nu…jag är ju på jobbet… ” Mamman lyssnar så som bara en mamma kan. Pratar lugnt och mjukt. Resonligt. Säger ”du måste gå hem…där kan du inte vara kvar… gå hem och ring mig igen sen…”

Hon mumlar något om huvudvärk till en kollega, trasslar på sig jackan och tar sig på något sätt ut genom dörren. Ner i tunnelbanan. 5 min tills tunnelbanan kommer.

Hon skriver sju ord på telefonen. Trycker på skicka.

”fegt att avsluta med mig via email”

Svaret kommer direkt.

”Tråkigt att du tycker att det betyder att det är slut… förlåt för att jag inte orkar prata med dig… förlåt för att jag inte sovit alls…förlåt för att jag mår så dåligt…”

Han mår dåligt.

Men hon då?

På vägen hem från tunnelbanan börjar det snöa. Stora flingor faller precis som att allt är som vanligt. Precis som att hennes hjärta inte blivit utslitet och splittrats i tusen bitar likt ett kristallglas som kastas på ett marmorgolv. Men det är som att snön vill säga henne något. Som att något just börjat snarare än att något är på väg att ta slut.

Det är slut i 9 timmar och 11 minuter…men inget blir någonsin som innan. Hennes hjärta hamnar där det ska vara och hon tror att det är helt igen. Men det är det inte. För man kan inte sätta tillbaka ett krossat hjärta i en bröstkorg om man inte vet vilken bit som ska vara exakt var. Det blir inte rätt. Till slut krackelerar det igen och behöver sättas ihop av någon helt annan någon annan stans.

Paus…vi tar en paus…

Han viskar fram det via en raspig linje från andra sidan jorden;

“Jag orkar inte just nu. Jag orkar inte ta hand om dig för att du inte mår bra. Du måste lösa dina problem själv. Jag orkar inte. Vi tar en paus. Vi hörs inte på ett tag.”

Linjen blir tyst. Allt blir tyst. Syret tar slut. 

Hon hör bara på tomheten. Hör bara ensamheten. Den kompakta ensamheten som är allt som finns kvar efter att displayen på telefonen där han nyss var slocknat.

En paus.

En Paus från vad? En paus från henne? Men hur tar man en paus från någon som inte finns? Hur kan han inte förstå att hon mår dåligt på grund av honom? Att han ger hennes ångest? Att en paus hjälper honom så länge han vill. Men att den bara får henne att må ännu sämre.

Hon smälter ihop där hon står. Benen bara viker sig. Eller de försvinner bara under henne. Det är som att marken inte finns längre. Som att någon drog utan marken hon stod på där i korsningen mellan Vasagatan och Kungsgatan.

Displayen på telefonen spricker när den slår i marken. Hennes enda tanke är:

“Hur ska jag nu kunna se om han sms:ar?”

Hon vet inte hur länge hon sitter där på marken i korsningen Sveavägen och Kungsgatan. Hon vet inte hur hon kommer hem. Hon vet inte hur hon lyckas somna. Hon vet bara att hon vaknar nästa morgon med ett sönderrispat hjärta och en ansikte blött av tårar.

Hon hör inte av honom på två veckor. Det är som att han gått upp i rök. Han blockar henne på sociala medier. Han kollar inte en enda gång hur hon mår. Om hon lever.

När han väl hör av sig välkomnar hon honom med öppna armar och lovar att vara mer positiv. Att inte lägga så mycket av sin ångest på honom. För hon vill ju bara att han ska vara glad.

Hennes hjärta har aldrig varit så tomt.

Men JAG behöver ju dig HÄR nu.

Hon kan inte längre räkna gångerna hon krupit ihop i fosterställning på badrumsgolvet för att få lite värme. För det känns lite bättre även om golvvärmen är artificiell. Elektrisk.

Hon kan inte längre räkna meddelandena som, med viss variation, lyder:

”Jag kan nog inte ses imorgon… något har kommit upp och jag behövs här”

Hon vill svara. Nej, hon vill skrika:

”Men JAG behöver dig ju HÄR…”

Istället blir det bara:

”Ok, trist, men jag förstår. Sov gott, älskar dig…”

Tårarna kommer utan att hon märker dem. Ibland stillsamt och lugnt, ibland i panik. Stundvis så häftiga att det känns som att bröstet, huvudet och ögonen ska gå sönder. Sprängas. I de stunderna kan hon känna att det kanske vore lika bra. Att det kanske vore enklast at bara sprängas.

Egentligen vill hon höra av sig till någon. Någon som kan vagga henne stilla i famnen, stryka henne över håret och tala om att det kommer bli bra. Att han har vettiga skäl till att inte kunna ses. Att han behandlar henne bra och att det är hon som är missunnsam och svartsjuk.

Men hon ringer ingen. Hon vet att ingen kommer säga så. Ingen kommer ställa sig på hans sida. Även om den hon skulle ringa inte skulle säga det rakt ut så skulle hon höra mellan raderna att det som egentligen sägs är; Lämna medan du kan! Du är värd något mycket bättre!

Men hon kan inte lyssna mellan raderna. Hon orkar inte. Det enda hon orkar just nu är att andas. Ett andetag efter det andra. Så hon ringer ingen. Hon ligger bara kvar där på badrumsgolvet och fryser.

Hon ligger där tills hon bestämmer sig för att det kanske inte är så farligt i alla fall. Att hon kanske överreagerar. Hon torkar tårarna, tvättar ansiktet och går vidare.

Vidare mot nästa besvikelse…

Någon stans på en uteservering i Europa mellan carpaccio, bruchetta och kallt italienskt vin…

Han håller hennes hand. Han håller den hårt. Han håller den så att hon vet att han inte vill hålla någon annan hand än hennes. Han verkar må bra. Hon mår bra.

Men han sneglar gång på gång på sin telefon, flackar med blicken och i varje tystnad raljerar han över något han sagt på jobbet tidigare i veckan. Det är något som inte stämmer.

Han äter Carpaccio. Hon äter Bruchetta. De dricker friskt kallt italienskt vin. Allt är bra. Förmodligen för bra.

Han tystnar, stannar med blicken och ser upp från skärmen. Han undrar vad hon tänker på.

”Jag tänker på oss, svarar hon. Fastän jag är lycklig så är jag orolig”.

Han slår ner blicken, tittar på mobilen och mumlar:

”Du har inget att oroa dig för… jag har aldrig känt så för någon som jag känner för dig…så du har inget att oroa dig för…jag ska inte lämna dig” fortsätter han.

Orden hänger kvar i luften. Hon är tyst en lång stund innan hon säger:

”Jag är inte orolig för att du ska lämna mig. Jag är orolig för att jag aldrig kommer sluta vara kär i dig. Att jag aldrig kommer kunna lämna dig även om jag inser att jag måste.”

”Jag hoppas att du blir så kär i mig”, svarar han och tittar upp.

De är tysta. Hon känner sig lycklig. Han älskar henne och han vill att hon ska älska honom. De har något vackert. Han tittar på något på sin telefon. Någonstans inuti henne är det något som sakta håller på att brista. Det är något som skaver. Som en tagg som rispar lätt mot hennes hjärta. Men just då orkar hon inte utforska det. Hon stöter bort det och ler mot honom :

”Ska vi ta glass till dessert?”

I det nuet på uteserveringen någonstans i Europa, mellan Carpaccio, Bruchetta och vitt Italienskt vin kan hon inte ens föreställa sig hur fult det kommer bli innan det är över på riktigt.

Ångesten

Halsen knyter sig utan förvarning. Hon får svårt att andas. Det trycker över bröstet och det är som att rummet gängas ur. Hon tänker att hon kanske dör nu. Det kanske är nu hjärtinfarkten kommer. Eller att det kanske är något i hjärnan som spricker. Eventuellt en tumör som slutligen knackar på och ger sig till känna.

Men hon vet egentligen att det inte är något fysiskt fel på henne. Hon vet att det är hennes hjärna som försöker få det till att hennes kropp inte funkar som den ska. Att hjärnan tävlar mot resten. Och att hjärnan vinner varje gång. Det här är ångesten. En svart, molande, stilla, men totalt golvande ångest som skrattar henne rakt i ansiktet.

Hon blinkar till, rummet har gängats i. Hon anstränger sig för att återfå fokus. Men hon kan inte engagera sig.

De pratar om livspusslet. Hon tänker livsångest.

De pratar om logistiken kring sommarsemestern. Hon tänker på logistiken kring sina föräldrars begravning som kommer komma en dag.

De pratar om att de kommer vara ensamma kommande vecka. Hon tänker på hur tröttsamt ensamt resten av livet kommer bli.

Rummet kränger till igen och hon tar ett djupt andetag. Intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att hon inte kommer svimma.

Hon säger något som inte riktigt passar in och försöker skratta. Men det låter bara ihålligt. Falskt. Hon inser att det inte märks. De är så inne i sitt samtal. De märker inte att hon svamlar. Att hon håller på att bli ihjälslagen inifrån.

Hon drar en suck av lättnad. Ingen har märkt att hennes inre håller på att gå sönder. Spricka. Det är lika bra för hon skulle inte orka förklara vad det är som gör så ont. Hon vet det knappt själv.

De dricker upp. De betalar och säger hej då, lycka till och trevlig helg. Hon ler. Hon kramas. Hon säger något och de andra skrattar.

Hon går mot tunnelbanan med ångesten rivande under huden och en enda tanke:

“Vem ska ta hand om logistiken kring min begravning när det är dags?”